42-tummaren är den nya folk-tv:n. Och i takt med att modellerna på senare tid har blivit riktigt billiga, har de också blivit betydligt bättre. De tv-apparater som var bäst i test för fem år sedan utklassas nästintill av dagens billigaste.

Testfakta har därför tittat på sju billiga modeller i storleken 40-42 tum från de största tillverkarna. Modellerna är Samsung LE40B535, Sony KDL-40V5500, LG 42LH2000, Philips 42PFL5604H, Panasonic TX-L42S10 och Toshiba 40LV685DN.

Men för den vanlige konsumenten utan specialkunskaper är de tekniska specifikationerna knappast rådgivande. I stället förvirrar de och gör köpet svårare och mer ångestladdat. Det handlar trots allt om en del pengar. Testfakta bad därför Ola Nilsson på branschorganisationen Elektronikbranschen att reda ut begreppen kring några av de vanligaste termerna:

Dynamisk kontrast/kontrast
Förhållandet mellan svart och vitt i bilden. Används som ett försäljningsargument för att övertyga konsumenterna om att tv:n har en bra "svärta". Men det finns ingen standard för hur man mäter kontrast, så tillverkarna gör lite hur de vill. En tv med en miljon i kontrast kan vara sämre än en med 10 000. En fullkomligt ointressant specifikation, som dessutom är på väg bort.

Ljusstyrka
Såväl Samsung som Sony har slutat uppge ljusstyrka i specifikationen för sina tv-apparater, av den enkla anledningen att det säger väldigt lite. En riktigt hög ljusstyrka har inga förtjänster, så vida man inte tycker om att bli bländad när man tittar på tv.

Uppdateringsfrekvens/Hz
Under 2008 var 100 hz det stora försäljningsargumentet i tv-branschen. En bättre uppdateringsfrekvens ger mer följsamma rörelser, hette det. Det stämmer delvis. Men det fungerar olika bra på olika tv-modeller. Det har mer med tv:n som helhet att göra. En tv med 50 hz kan alltså vara bättre än en med 100 hz.

Bildfrekvens
Antalet bilder per sekund. 24 p är standard i dag, och nästan alla tv-apparater har det i dagsläget. Så var det inte förr. Inget man som vanlig konsument behöver fästa någon vikt vid.

USB
I dag kan många tv-apparater spela upp en rad filformat direkt från en USB-sticka. Man kan alltså dra över en film-, bild- eller ljudfil från datorn på en USB och stoppa in den i tv:n och lyssna eller titta direkt. Men det krävs att tv:n har rätt dekodrar, som kan läsa filerna. Vilket står i specifikationen till tv:n.

Nätverksanslutning
Med en nätverksanslutning kan man koppla tv:n till en router, som i sin tur är kopplad till en hårddisk. På så vis kan man browsa innehållet på hårddisken och spela upp filer direkt i tv:n. Det kan dock fungera dåligt på en del apparater. Också här krävs rätt dekodrar.

Full HD vs HD-ready
Handlar om upplösningen och antal pixlar i bilden. Full HD har upplösningen 1920x1080, medan hd-ready har 1366x768. Det börjar bli standard med full HD. Men eftersom dagens HD-ready-apparater är så pass bra, krävs det mycket för att du ska se skillnad. Du måste i princip sitta två meter i från en 50-tummare för att märka skillnader

Dessutom är det i dagsläget få bildkällor som skickar ut en full-HD-signal.

Scart
En typ av kontakt som är på väg att försvinna, till förmån för hdmi. Har man dock en äldre eller billig dvd-spelare kan den vara nödvändig.

VGA
Har man ingen hdmi-utgång på sin dator behövs VGA-ingång på tv:n för att kunna koppla ihop den med datorn.

Digitalmottagare
Har tv:n en inbyggd digitalmottagare behöver man inte köpa en digitalbox, förutsatt att tv:ns mottagare är godkänd av Boxer och Comhem. Detsamma gäller för HDTV-mottagare, som behövs för att tv:n ska klara av digitala HD-sändningar.

Sammanfattningsvis är det relativt enkelt att välja tv. Ska man inte ha tv:n till något annat än att titta tv eller dvd är pris och design egentligen det enda den vanlige konsumenten behöver ta hänsyn till.