Säg ”våfflor”, och ögonen glittrar förväntansfullt hos både gamla och unga. Trots att de flesta av oss bara äter dem några få gånger om året har våfflorna en speciell plats i våra hjärtan.
– Det har nog mycket med minnen att göra, man förknippar dem med någonting ombonat och minns hur det smakade hos mamma eller mormor, säger Elizabeth Folkesson, ägare till Kafé Petissan på Skansen i Stockholm.
På Petissan är det genuin svensk kafétradition som gäller, och på våffeldagen serveras naturligtvis våfflor.
– En våffla ska vara frasig, inte någon seg tjockpannkaka, säger Elizabeth Folkesson bestämt.
Själv använder hon sin helst sin mammas gamla våffeljärn med gjutjärnslaggar. När Testfakta med Elizabeth Folkesson hjälp jämför sex nyinköpta våffeljärn av olika märken får därför det gamla järnet vara med som referens.
– Jag är rätt skeptisk till de moderna teflonjärnen. Men det ska bli intressant att se om det finns något nytt som gräddar lika bra, säger Elizabeth Folkesson innan den första skopan smet träffar laggen.
För att visa vad hon menar med en bra våffla pluggar hon in sitt eget blytunga och väl använda järn. När det väl är varmt räcker det med en minuts gräddning för en färdig våffla. Frasig, genomgräddad och med en jämn färg.
– Och så har den lyft lite, den har lite volym. Så tycker jag att det ska vara.
De billigaste av de nyinköpta järnen faller platt i jämförelse.
– Det här skulle jag inte ens kalla våffla, säger Elizabeth Folkesson om resultatet från Sibas järn Andersson.
Efter över fem minuters gräddning på maxvärme har det fortfarande bara fått till en svag och ojämnt ljusbrun yta på våfflan. Inuti är det bara deg. Samma resultat blir det i Exidos järn.
– Det verkar inte bli tillräckligt varmt. Det bara värmer upp smeten, men det blir ingen stekyta och ingen frasighet, säger Elizabeth Folkesson.
Förutom Elizabeth Folkessons egna gamla järn är det Åvikens och Wilfas järn som lyckas bäst. Båda två gräddar frasiga och väl genomgräddade våfflor på drygt tre minuter, men med en viss skillnad i karaktär.
– Wilfajärnets våfflor har hårdare yta, medan Åvikens är krispigare. Å andra sidan verkar Wilfas behålla frasigheten längre, säger Elizabeth Folkesson och smakar noga.
På tre av järnen går det att justera gräddningstemperaturen. Men den finessen ger Elizabeth Folkesson inte mycket för.
– Jag förstår inte varför man skulle köra på lägre temperatur än max på någon av de här, man vill ju ha lite fart. Kanske att man kan ha nytta av det om man tänkt använda järnet till smörgåsgrill eller något annat, men för våfflor är det ingen vits.
Elizabeth Folkesson konstaterar ändå att det finns åtminstone en fördel med de nya våffeljärnen: De osar mindre än det gamla, eftersom de kräver mindre fett på laggarna.
Allra minst os blir det av järnet från Åviken, och det är också det som slutar som Elizabeth Folkessons favorit.
– Ett problem med det gamla järnet är att brandlarmet går i caféet om man gräddar mycket. Det skulle jag nog slippa med det här. Förutom att det blir riktigt frasiga våfflor är det ett stort plus i sammanhanget, säger hon.