Bordellbaren i Thailand är ett av nedslagen i journalisten och författaren Jennie Dielemans och fotografen Shahab Salehis reportagebok ”Välkommen ource="teknomediaPictures" sourceid="http://www.testfakta.se/img/2008/9/4/73550.jpg"/>till paradiset” som beskriver de soliga resmålens skuggsidor. I ett annat av bokens kapitel, som är indelade efter resmål, får vi höra röster som annars är munkavlade: de burmesiska flyktingarna som misshandlas av sina arbetsgivare när de vill ha lön för de lyxiga hotell som de har varit med och byggt. Och Ana-Maria, som bor i semesterdrömmen Punta Cana-Bávaro i Dominikanska Republiken, men som liksom resten av invånarna inte kan gå med sina barn till stranden, eftersom många av kustremsorna bara är öppna för turister.
”Välkommen till paradiset” blickar även tillbaka i det kollektiva resandets historia. I kapitlet ”Så blev du turist” och i avsnittet om den svenska charterresans 70-talsboom på Gran Canaria får vi veta mer om varför vi reser som vi gör i dag.
Gemensamt för de platser som Dielemans och Salehi besökt från 2005 ource="teknomediaPictures" sourceid="http://www.testfakta.se/img/2008/9/4/73546.jpg"/> till 2008 är att lokalbefolkningen betalar priset för reseindustrins framgång. En vetskap vi helst packar ner längst ner i resväskan.
– Vi drömmer alla om den rosaskimrande semestern. Och om det är någon gång som man verkligen inte vill tänka på sådant här så är det ju just under semestern. Det är lite ”rör inte min semester” över det. Därmed inte sagt att folk inte vill diskutera de här viktiga frågorna. Men vi ser semestern som en rättighet. Och jag har full förståelse för att man vill komma bort från vardagen, säger Jennie Dielemans.
Det ville även hon, en längtan som resulterade i en drömresa till Filippinerna 2004 tillsammans med hennes dåvarande pojkvän. Vistelsen fick henne att börja fundera över resandets sociala konsekvenser.
– Det var min första resa till Sydostasien, jag hade aldrig rest på det viset förut. Jag upptäckte att väldigt få dykskolor ägdes av dem som kom från ön. De turister som hade blivit kvar kallade lokalbefolkningen för ”the boys” eller ”the children”. De såg dem som barn som inte förstod vad vi turister efterfrågade. Kontentan var att jag började fundera över sättet de blev behandlade på och hur man pratade om dem, säger hon.
En annan anledning till att boken blev till var att Jennie Dielemans tyckte att turismen var en blind fläck på konsumtionskartan.
– Vi har inte reflekterat över vårt resande utifrån ett socialt- och miljörelaterat perspektiv, till skillnad från debatten om klädindustrin som handlar om både arbetsvillkor och miljö.
Varför är det så?
– Man ser nog inte turismen som en industri. När man tillverkar kläder finns det ju en fabrik. Men turistindustrin säljer drömmar. Det är bara att slå upp en resekatalog. Där säljs orörda stränder. Men egentligen så konsumerar man ju platser, säger Jennie Dielemans.
